Ingenting är som det ska....

Ibland stannar tiden upp,
en bubbla av glas välver sig över ens liv.
Utanför bubblan fortsätter livet som vanligt,
människor åker till sina jobb,
barn går till skolan,
affärer har öppet,
glassbilen kör sina rundor
och spelar sin bekanta melodi.

Inne i bubblan fylls man av ilska
över att andras liv fortsätter som inget hänt.
När något så obegripligt har hänt,
något hemskt har hänt,
något sorgligt har hänt.
Inne i bubblan vill man sparka sönder glaset,
ropa ut sin sorg, sin ilska,
till dom där utanför som inte förstår.

Inne i bubblan känns det som om det alltid
kommer att kännas så här,
att man pendlar mellan sorg och gråt, skratt
och vemod.
Att kroppen vill spricka av alla känslor
som kokar.
Inne i bubblan vore det hemskt att vara,
om man var helt ensam.
Men här finns så mycket kärlek, från familj
och vänner,
ingen som lyfter på ögonbrynen om du plötsligt
börjar gråta.
Eller skratta.
Inne i bubblan är allt tillåtet och allt blir
förlåtet.

Jag vet att bubblor av glas sakta vittrar sönder,
att man återigen blir en del av livet där utanför.
Att allt vardagligt återigen får en mening,
att man återigen blir en del av det stora alltet,
där liv och död, glädje och smärta, kärlek
och hat, ständigt går hand i hand.
Och att man utan att känna ilska, kan höra när
glassbilen spelar sin bekanta melodi.

                                                             



Klockan 07.30, onsdag den 8 februari, tog vår mamma sitt sista andetag. Helt obegripligt för oss, då hon bara hade ramlat i sitt hem igen och skulle hem när hon kände sig bättre. Men den ena undersökningen ledde till den andra, den ena diagnosen till den andra. Till slut fick vi veta att hon led av så många svåra sjukdomar att hon inte skulle klara sig. Vår lilla mamma. Vår älskade lilla mamma. Men nu är hon fri från år av smärta och dansar över ängar, som en fjäril i pappas famn.

                 Pusspuss! Var snälla!